Tre år sen
Från att sakta, sakta lämna sorg och "offer"-känsla till att känna mig stark. Stark, som har varit ett så provocerande ord. Numera känna glädje, ork, harmoni. Men också våga känna det där andra utan att vara rädd för att halka ner i ett svart hål. Från att bara tanken på att kliva ut genom dörren har fått mig att börja skaka som har varit vardag så länge nu, till att börja se fram emot att gå ut. Från att gömma mig från allt det farliga till att våga känna, vara närvarande och säga vad jag tycker. Ta min plats som jag faktiskt har rätt till och uppleva vad livet har att erbjuda.
Många människor jag mött i livet har gjort mig så liten, tagit för sig av min kropp, suddat ut det som var jag, utnyttjat situationer då jag varit så utsatt. Har varit i de mest nedvärderande situationerna där jag bokstavligt talat blivit pissad på. Så länge jag har känt sorg över att ha förlorat mitt tidigare jag, jag har aldrig känt riktig frihet i mig själv, förrän nu. Åtta år har det tagit för mig att ta tillbaka mig själv. Att känna rätten till att få finnas och ta plats. Jag skäms inte längre.